Dripp dropp

Regnet står som spön i backen och jag skyndar hem i det gråa längs Old Street. Pengarna och busskortet ligger i tryggt förvar hemma vilket är anledingen till att vattnet nu letar sig in i strumporna genom mina skor. Människor på väg hem rusar fram på trottoarerna. Jag lyssnar på Christian Kjellvander och flyter fram i takt till musiken. Det är rött vid övergångsstället och jag stannar och känner vattendropparna leta sig ner genom håret nerför pannan och kinderna. Irritationen blixtrar till inom mig. Jag vill inte bli blöt. Jävla väder. Men jag kan inget göra så jag bestämmer mig för att gilla läget. Jag höjer volymen. Kjellvanders mörka röst för mig framåt. Stora vattenpölar bildas på asfalten. Jag hoppar över dem. Går runt dem. Vid Shoreditch church är mina fötter helt genomblöta och jag ger upp och värjer inte längre för pölarna. Låter vattnet ta över och njuter av att leva. Möter en tjej i röd jacka med håret slickat mot pannan. Hon pratar i mobilen och skrattar högt. Billyktor blixtar till i hennes ögon och jag ler. När det inte blir som man vill så måste man ibland bara skratta åt allt. Åt vätan. Den milslånga kön. Bussen som aldrig kommer. Det inställda flyget. Livet vore ju rätt ointressant om man aldrig blev genomblöt och solen alltid sken.