The Breakfast Club

Ibland är det bra att äta så mycket till frukost att man står sig hela dagen. Om man ska göra nåt viktigt som att shoppa eller dansa eller så. The Breakfast Club är perfekt för tillfällen som dessa. Man får så mycket mat att man mår illa. Det finns ju inget tvång på att rensa tallriken men på nåt vis lyckas jag alltid proppa i mig varenda liten smula.

Temat är Amerikansk mat, rutiga dukar, galen inredning och goda smoothies. Jag beställde pannkakor med lönnsirap, stekta champinjoner, stekt potatis och äggröra. Och just det falafel var det också! Lite knäpp kombination men sånt får man tåla om man är vegetarian.

Man kan lätt hålla sig under £10 (ca 120 kr) och få både mat och dricka. The Breakfast Club finns i Angel, SoHo och vid Hoxton.

The Prince Arthur

När man är kär och galen och vill äta och dricka gott med sin älskling en söndagseftermiddag så tycker jag att man ska gå till the Prince Arthur i Dalston. Eftersom jag inte har varit kär på ett tag så har jag inte satt min fot där inne på länge men ibland längtar jag tillbaka till långa söndagsluncher inbäddade i rödvin, tidningar och varma blickar. Man kan också skippa rödvinet och beställa femton glas champagne istället. Det är ju rätt så flott.

PS Glöm inte att boka bord. Det blir ofta fullt på söndagar.

Baksidor.

London är ju inte bara fina marknader och gröna parker. Stora delar av stan består av asfalt och cigarettfimpar. Tomma ölburkar och sorgsna hjärtan.

Människor som borde bo i en skog eller vid ett hav men som stannar kvar i en kvävande storstads ensamhet.

Så många som inte passar in.

En sån längtan efter att synas att man gör vadsomhelst. Ger upp allt och alla som betyder något för en cool kall yta. Darrande själar bakom hårda blickar.

Bortglömda barn. Inga regler. Ingen som bryr sig om de kommer hem.

Äckliga blickar och tutande bilar. Kvinnoförtryck.

Stress, irritation och ändlösa människohav.

Tänk och ändå är det så bra.

Columbia Road Market

På söndagar sveps Columbia Road in i ett hav av blommor och människor. I snigelfart rör man sig sakta igenom smeten och har man tur så kan man skymta en bukett rosor eller två bakom svajande huvuden och systemkameror. Jag gillar att gå till Ezra Street, som är en liten tvärgata till Columbia Road, där små marknader och caféer öppnar på söndagar. Där säljs det många gamla vackra saker gjorde av plåt och porslin. Åh.

Kingsland Waste Market

Tidigt varje lördag öppnar de rangliga stånden uppe på den norra delen av Kingland Road, nära Dalston junction. Jag brukar oftast gå förbi där på vingliga ben väldigt tidigt på väg hem från en fest eller så kommer jag dit alldeles for sent när det bara ligger högar av skräp kvar som har lämnats för vinden för vem som vill att rota i.

Den bästa tiden att gå dit är runt 7-8-tiden. På håll ser allt ut som om det är inget att ha men om man bara börja gräva runt lite i lådorna så kan man hitta riktiga fynd.

Jag skulle ha gått dit idag men det är ju så skönt att ligga kvar i sängen länge en lördagsmorgon.

Här ligger den.

Psst

Håll utkik efter utställningar i källaren i Shoreditch Town Hall. Om inte konsten är nåt att hänga i julgranen så är själva lokalen jätte häftig. Det finns fortfarande spår efter fastighetsskötaren som bodde där förr och de många rummen är perfekta för olika slags installationer och annat fint. Fast jag måste varna känsliga själar för att det kan vara rätt mörkt och läskigt där nere.

Jag gick dit i söndags men tyvärr var det den utställningens sista dag. Det verkar dock som om de har utställningar där ofta sa det är bara att googla. Om man vill hyra lokalen (och det vill man ju) så kan man kolla priser och sånt här.

Yoga med Jarvis?

Bild harifran.

Jarvis Cocker kommer att ha en tre dagar lång London utställning (9 - 11 Nov) i Shoreditch Village Underground. Man kommer bland annat kunna vara med på yoga med Jarvis och hans band spelandes på en scen bredvid. Väldigt konstigt och väldigt kul!

Insmorda i chips och kyckling

För en liten stund sedan gick jag till macken för att köpa en magnum classic. Jag snodde en från Sarah igår så var tvungen att köpa en ny. Framför mig står det en ung mamma och runt godishyllan springer hennes lilla cirka treåriga dotter runt och tittar på all choklad. Hon tar tag i en chokladkaka och tittar på sin mamma som då säger " Nej, du har ätit så mycket choklad idag. Gå och hämta en påse chips istället." Det är måndag idag. Inte lördag. Men det bryr sig inte folk om här.

Ofta ser man små barn sitta och äta chips i vagnen en vardagsmorgon. Tonåringar köper pommes på väg hem från skolan och fyller bussarna med tomma pommes frites-kartonger. Det finns hur många fried chicken - ställen som helst i den här stan. Där sitter familjer och smaskar i sig lådor fyllda av kyckling från Thailand ingeggat i mjöl och flott.

Ibland står jag bara och gapar förundrat över denna otroligt märkliga matkultur. När jag var liten var lördag den heliga godisdagen då man fick stå och välja länge mellan Palle Kuling eller Tom och Jerry påsar vid godishyllan på ICA. Det var det enda godis jag fick äta under veckan. Snabbmat visste jag typ inte vad det var. Det finns inte mycket sånt i Värmlandsskogarna.

I England finns det så många bortglömda som ingen lär hur man äter rätt. Skolmaten består mest av flott, socker och potatis. Det finns barn som lever på kebab.

Det är ju inte så att alla svenskar äter nyttigt jämt men allt är så extremt här. Det gör mig lite rädd ibland. Jag ska nog inte äta den där pizzan jag har i frysen idag.

The Broadway Market Bookshop

När det är dags för en ny bok går jag alltid till the Broadway Market Bookshop. Den ligger längst ner på gatan, nära kanalen. Affären är liten men det känns ändå som om de har fått med det allra bästa av de bästa.

Som ett litet plus i kanten finns det längst ner i butiken en liten vintage hörna med vackra, gamla böcker som man bara vill lukta och titta på men kanske aldrig läsa.

Idag köpte jag Wetlands som är skriven av Charlotte Roche. Den första paragrafen handlar om huvudkaraktärens hemorrojder. Låter lovande tycker jag.

Efter att ha läst Truman Capote's Other Voices, Other Rooms kände jag att jag behövde något mer nutida och rakt på sak så att säga.

Jag blev helt kär i Capotes sätt att skriva efter att ha läst Breakfast at Tiffany's så kände att jag bara var tvungen att kasta mig in i en till av hans böcker.

Other Voices, Other Rooms är också skriven med samma humor som Breakfast at Tiffany's men inte med samma lätthet. På slutet ballar den ur lite och jag visste inte riktigt vad som var upp eller ner eller bak eller fram. Det var som om jag virrade in mig i ett konstigt och obehagligt nystan av ord varje kväll. Inte idealt innan man ska sova. Men större delen av boken var väldigt bra och välskriven.

Isigt värre

Fotot av Ellen Burka hittade jag här.

I tre vintrar har jag sagt att jag ska åka skridskor vid The Natural History Museum men det har aldrig blivit av. Kanske är det dags nu. Isrinken öppnar den 5 november. Här kan man hitta priser och annat viktigt.

In all the things you see

Foto: Rebecca Norris Webb
Hittat här.


Just nu är jag helt fascinerad av Christos Toleras mörka rosenträdgårdstavlor som jag såg på New Romance utställningen. Hans verk som nu finns på hemsidan är jag inte lika förtjust i. Mycket nakna kroppar och blod. Men tjejen som jag pratade med på galleriet sa att de nya tavlorna har fotograferats och bör snart vara uppe på hemsidan. Åh om jag ändå kunde få en att hänga på väggen.

Fotografiet ovan är nog ett av de finaste jag har sett. Tänk att några skitiga handdukar och en duva kan bli till nåt så vackert. Jag hittade fotografiet hos Niotillfem som skrev om sin vecka på Rebecca Norris Webb och Alex Webbs fotokurs i Marocko.

Det blev inget Halloweenfirande för mig igår. Jag orkade inte klä ut mig. Så enkelt var det. Istället gick jag hem till Bam och åt middag, pratade om spöken och kollade på Dracula.
Efter en lång period av väldigt sena nätter (tidiga mornar) känner jag mig rätt trött och avmätt. Nu vill jag ta ett glas vin med vänner, titta på film, rita och skriva. Bara ta det lugnt och inte bränna bort en miljard hjärnceller per helg (hur kul det än kan vara ibland).

Så istället för att springa runt som en galning i butiker letandes efter fejkblod och annat läskigt gick jag till Broadway market och köpte en vacker lila blomma som jag sen la i kanalen till minne av mamma. Siri kastar alltid kärleksört i havet varje år så jag tänkte att jag också ville göra nåt fint. Kanalen kanske inte är den ideala minnesplatsen, det är alltid så fullt med folk där, men har man inte ett hav så får det bli en kanal. Det kändes bra ändå och viktigt att hedra mammas minne så att hon vet att hon är oändligt saknad.